Omställdig är namnet på en skrivarstuga, en byrålåda på nätet, där jag lägger ner mina tankar om den svåra och nödvändiga omställningen till en mer hållbar framtid. Både omställningen i sig, och kanske även jag själv, är ganska omständlig. Det här är inte enkelt, och i denna blogg kommer inte finnas mycket av ren fakta och givna svar. Det är mer ett undersökande, kanske rent av ett sökande.
Jag har länge gått runt med en känsla av att jag måste göra något. Jag måste göra något annorlunda. Kliva fram, kliva ut. Vinka till världen och säga: jag vill vara med, jag vill hjälpa till, jag är redo för förändring!
Det är en kraft som kommer av nödvändighet och som jag måste ta vara på.
Så kände jag fram till mars 2020. Då tog coronaviruset över vår vardag och dikterar numera nästan allt vi gör och inte gör. Vi vet inte hur det kommer att sluta, men hela spelplanen har förändrats.
Livet före mars 2020
Ni vet hur det ser ut: världen håller på att gå sönder under våra fötter. Vi trampar för hårt. På rekordkort tid har vi belastat det mest finurliga av system bortom alla gränser. Jorden är en komplex väv av liv, som har en fantastisk förmåga att hålla sig i balans. Men med skygglapparna på, och utan kontakt med varken marken eller magen, har vi kört på. Kört över alla varningssignaler, allt som berättar för oss att vi närmar oss stupet.
Och trots att vi länge vetat att vår livsstil inte är hållbar, att vi kraftigt måste begränsa våra avtryck, lever vi på som vanligt. Vi kan prata om koldioxidutsläpp, samtidigt som vi äter vår frukostfil med tropiska frukter och planerar nästa semesterresa. Det handlar dessutom om så mycket mer än klimatförändringar. Det handlar om att hela ekosystem håller på att gå förlorade, medan vi dränker oss själva i berg av skräp, onödiga prylar och en vag känsla av otillfredsställelse. Det hela är abstrakt och otroligt konkret på samma gång.
Hur vi lever våra vardagsliv, vad som rör sig i en vanlig människas huvud, vad som skaver och tär, vad som egentligen är viktigt, hur vi kan må bättre genom att göra annorlunda, det är sådant jag vill undersöka. Jag är helt övertygad om att det hållbara livet är bättre, inte bara för planeten utan även för människan. Vi har svalt för mycket, vi får inte plats i oss själva. När andra pratar om uppoffringar, ser jag möjligheter. Att tagga ner, finna mening och närvaro, komma till ro. Landa på jorden. De begränsningar vi måste sätta kring oss själva är en medicin i sig.
Det är inte lätt att hitta vägen till det hållbara livet, men vi måste alla på våra olika sätt undersöka, testa och reflektera. Och vi kan finna stöd i varandras tankar och erfarenheter. Min förhoppning är att jag ska kunna ge små bidrag till en större gemensam berättelse, som långsamt men enträget kommer leda oss mot en bättre framtid.
Det som hindrat mig att välja den här vägen, ”att blogga”, är förutom att det ger mig en känsla av avsmak och skräck, är förstås också att många redan skriver om hållbarhet och omställning. Men där har jag bestämt mig för att inte lägga ner pennan för att någon annan tog upp den före mig. Det är ju precis tvärt om. Vi måste inspireras av varandra, bygga vidare på det som någon annan påbörjat, hjälpas åt, växa tillsammans. Alla berättelser som med små rörelser puttar oss i rätt riktning är bra, så måste det ju vara, eller hur?
No comments yet.