Hur långt kan du se och hur långt vill du se? Jag och många med mig bevittnar just nu en valdebatt som verkar handla om att hitta närmsta dörr ut, ur ett trängt läge. Det spelar ingen roll vad som finns på andra sidan, bara vi hittar dörren.

Det är som att vi står framför en vägg, och i ett område som är lika stort som det vi når med våra armar famlar efter något som kan vara ett handtag.

Det har inte slagit någon att vi kanske måste ta några steg bakåt, för att se lite bättre? Eller att vi måste kika efter vad som döljer sig bakom väggen, innan vi rusar ut genom dörren, om vi hittar den?

Alla vill att det ska bli bättre. Det har samtliga politiker gemensamt. Skönt. Men det är helt klart bilden av problemet som skiljer sig åt. Och där tycker jag mig se att hur långt vi väljer att backa för att få överblick, och hur långt framåt i tiden vi orkar se, är det som avgör vad vi skriver på plakaten och vad som anses viktigast att ta itu med för att vi ska få det bättre.

Några saker är nog de allra flesta överens om.

Vi vill leva i fred och frihet.
Vi vill ha ett samhälle där ingen vaknar på morgonen och känner att idag måste jag skjuta ihjäl en annan människa, eller slå min fru, eller stanna hemma från skolan för att jag inte vågar eller orkar vara där.
Vi vill ha tak över huvudet och tillräckligt med mat. Helst mat som är bra för oss.
Vi vill ha människor omkring oss som vi gillar och bryr oss om.
Vi vill slippa extrema och oförutsägbara väderhändelser.
Allra helst vill vi också känna att det är någon slags mening med allt.

Några saker vet vi.

Vi lever i en värld som är instabil och osäker.
Vi lever på ett sätt som inte är hållbart.
Ekosystem utarmas, människor blir sjuka av stress och felnäring.
Tillgången på energi är ett problem, mest för att vi länge haft för mycket.
Perioder med extremväder ökar för varje år och kommer ändra förutsättningarna för allt liv.
Våra sätt att lösa resursproblem verkar hela tiden skapa nya.
Utsläppen ökar, liksom polariseringen och förmågan att se lösningar.
Kollaps är ett begrepp som vi tvingats förhålla oss till.

Vi har alltså mycket att jobba med. Och just nu känns det som att politik mest är ett spel som begränsar, skapar barriärer och spänningar. Det verkar viktigare att peka på vad andra gör fel än att själv göra rätt.

Det jag söker efter är någon med vilja att se hela bilden, både av problemet och lösningarna. Någon som förmår att lyssna, bjuda in, erkänna misstag och våga testa nytt. Och viktigast av allt, någon som tänker långsiktigt, eftersom allt annat är slöseri med tid och energi. Partiprogrammet som bäst matchar denna hållning måste bli det jag lägger min röst på.

Om vi backar lite längre bort från väggen blir det tydligt att allt hänger ihop, och att det kanske inte ens är den där dörren vi ska igenom. Förmodligen behöver vi såga upp en ny, eller rent av gräva oss under väggen eller klättra över den. Allt beror ju på vad vi vill komma ut till. Bäst att ta reda på det först.

Och för att förstå vad vi vill tror jag att vi måste låta den här enorma luftballongen vi pumpat upp och seglat iväg med landa på jorden igen. Bara med markkontakt, muskelkraft och våra bara händer kan vi förstå livets grundförutsättningar. Vi har en livsnödvändig relation med jorden, som måste erkännas och vårdas. Inbyggt i denna relation, om vi ger den tid och uppmärksamhet, finns svaren vi söker.

En tillbakablick på oktober 2020, då jag var på återträff med några från folkhögskolekursen ”Ett år i omställning”. Långt inne i Tivedens stora skogar fördes samtal om allt som är viktigt, och en stark vilja att låta kraften i detta nå längre föddes. Vi pratade om en gemensam antologi, men jag skulle börja med att skissa på en liten film, där var och en fick säga något kort om omställning, och vad den egentligen kan betyda för olika människor. Men som ofta kom annat emellan, och de sista redigeringarna i en första skiss, som skulle vara ett kondens av vårt samtal, blev inte fullt färdiga. Nu delar jag skissen som den är, för att det finns något vackert i det som sades, och sägs, av var och en. Ida, Klara, Maria, Lars, Marie, Ingrid. Jag känner mig också tacksam för de magiska dagar jag fick för mig själv i Krokstrand direkt efteråt, där jag kunde ta in den höstiga omgivningen, tänka vidare och umgås med mina ord helt ostört.

Det har gått en tid. Jag har tänkt på omställning, läst, begrundat, skrivit. Börjat leta efter en gård, tänkt lite till, pratat med andra, och till sist funnit ett spår som verkar leda framåt. Och som samtidigt uppfyller så mycket av det jag drömmer om.

Jag vill bli en aktiv del av omställningen, som praktiker. Jag vill röra mig från datorn och inomhuset till den levande miljö som finns överallt omkring oss, där ute. Jag vill återvända till jorden. Det mest grundläggande vi har, som är början och slutet för allt liv. Nej, jag vill inte dö, tvärtom. Jag vill delta bättre i själva livet! Det är också en resa tillbaka till mina egna rötter. Fast med nya lärdomar kan jag närma mig jorden på ett annat sätt. Jag behöver inte ta på mig samma gamla trätofflor som farmor hade.

Jag har upptäckt att det finns något som heter regenerativt jordbruk. Och det är mycket vackrare än det låter. Det handlar om att behandla jorden på ett sätt som gör att den blir friskare, mer motståndskraftig och binder mycket mer kol än den gjorde när du började. Framför allt handlar det om mångfald, att släppa fram fler arter. Och att inte plöja sönder jorden, utan låta rötterna leta sig långt ner, och transportera solenergi och näring ner i marken. Bilda mull och binda kol. Paradoxalt nog handlar det om att ta ett steg tillbaka och låta naturen själv vara den viktigaste spelaren. Detta kan göras överallt. När en mycket stor del av jordens yta redan är belagd med asfalt, betong, hus och andra av människan skapade konstruktioner, gäller det att ta vara på det som finns kvar av potentiellt grönt.

Jag har också förstått att vi har god hjälp av betande djur, som kor och får. Från att ha trott att det är bra att tänka bort både mjölk och kött, har jag långsamt börjat få upp ögonen för en annan väg. Vi har nästan helt gått över till havremjölk i vår familj, men när jag lyssnar på den regenerativa jordbrukaren och betesbonden Jörgen Andersson i Jämtland (i hans fantastiska sammanställning ”Hela bilden på 21 minuter” på Youtube, länk nedan) inser jag att det kan vara lite feltänkt. Åtminstone bör jag göra havremjölken själv. Havren kommer sannolikt från någon ensartad odlingsmetod, och bonden får dessutom bara en procent av priset på havremjölken. Mellanhanden, som blandar in 90 procent vatten, får 99 procent av intäkterna. Dyrt vatten kan en tycka. Miljön får givetvis också betala en rejäl slant, i den gängse valutan utarmning av ekosystem.

Mycket handlar om rötter, säger Jörgen. Och jag kan inte låta bli att tänka ett varv extra på detta. Vi har missbrukat matjorden och slitit upp naturen och oss själva med rötterna. Vi har tappat kontakten med jorden och matens ursprung. Några få bönder ägnar sig åt att odla ettåriga grödor i monokulturer, något vi idag vet utarmar på så många sätt, och bidrar till skyhöga utsläpp av koldioxid och näring. Oftast används grödorna sedan som onaturligt djurfoder eller till lågvärdiga matvaror, ”livsmedelsliknande produkter för människor”, som Jörgen säger. Väldigt grunda rötter där.

För att återskapa och vitalisera jorden och våra ekosystem behöver vi befria betesdjuren från betongen (återigen ett genialiskt uttryck från Jörgen). De har en funktion att fylla i naturen och bör varken stängas in eller matas med annat än gräs. Givet att de får både skydd och mat året om förstås, men det behöver inte ske på det sätt som det ofta görs idag. I enorma stallar, och atmosfärsbelastande transporter för att försörja dem med mat och forsla bort gödsel. Varför lägga så mycket energi på att ta maten till djuren, när de själva kan gå ut och hämta den, och samtidigt bygga mångfald och hälsosamma jordar?

Att jobba med jordvitalisering som tillåter mer växtlighet och möjlighet till fotosyntes är också det mest effektiva vi kan göra för att hejda klimatförändringarna. Jag vill bli en av dem som hjälper till, och banar väg för detta. Att jag då också får vara ute i naturen och umgås med djur, är en välsignad bonus. Jag är inte där än, men jag längtar! Att bli regenerativ småbrukare känns dessutom som ett väldigt konkret, konstruktivt och framåtblickande sätt att jobba med aktiv omställning.

Jörgen pratar i slutet av presentationen om individens ansvar, lokalekonomi och att välja rätt väg trots osäkerhet och komplexitet, och det tänkte jag skriva mer om en annan gång. Börja med att lyssna på Jörgen, som säger det nästan till fulländning klart och tydligt.

Jag avslutar med ännu en visdom från, ja ni vet vem: Det svåraste är inte allt det nya som vi behöver lära oss. Det svåra är alla gamla ”kunskaper” som vi behöver lära oss av med. Uppmuntrande för en som är förändringssugen, har mycket vilja och hyfsat lätt att lära, men egentligen inte kan nåt om jordbruk.

Hela bilden på 21 minuter, Jörgen Andersson: https://www.youtube.com/watch?v=zn2OVHk_Gq8

Några andra filmtips, som handlar om att bruka/missbruka jorden:

Sista skörden, Svt: https://www.svtplay.se/video/13357996/sista-skorden

Kiss the ground, Netflix

Into the soil, Campfire Stories: https://campfire-stories.org/into-the-soil/

Därför är det fel att kalla alla kossor för klimatbovar, dn: https://www.dn.se/kultur/eva-lotta-hulten-darfor-ar-det-fel-att-kalla-alla-kossor-for-klimatbovar/

Det är tungt att gång på gång ge upp, för att andra inte förstår eller tycker annorlunda. Det är tungt att det är så otydligt, vad vi borde göra för att lösa våra olika kriser. Däremot är det lätt att backa en aning, och lyssna på vad andra har att säga. Och att vara öppen för allt det vi har gemensamt, i vår strävan efter att leva ett gott liv.

På nätet, och även i fysiska möten, pågår en ständig debatt om vem som har rätt recept i klimatfrågan. Ska det vara svenskt naturbeteskött eller importerade baljväxter? Elbilar, biobränslen eller rent av vätgas, som driver oss framåt? Har vi ens rätt till vår bil? Och hur många barn tillåter moralen och miljön att vi skaffar? Den som driver en viss linje, kan lätt hänvisa till fakta och vetenskap. Men då det finns så oändligt många rätt, hur ska den enskilda människan kunna ta ett enda steg utan att trampa fel?

Det finns också en debatt kring olika falanger i miljöarbetet. Många skulle nog, utan att veta om det, sälla sig till ekomodernisterna. De som vill se en fortsatt globaliserad värld, präglad av individualism, rationalism och teknikoptimism. Energieffektiva städer och fokus på det vi behöver mer av. Lite som nu, fast bättre. Som motpol finns djupekologerna, som ser det goda livet i lokala lösningar och ett omvärderande av relationen till ”Moder jord”. Här finns en större skepsis till tekniska lösningar, och en grundsyn på vårt högenergisamhälle som ohållbart. Fokus ligger på att göra mindre. Använda mindre energi och resurser, komma närmare naturen och ”trippa lättare på jorden” (fritt efter Anders Schröder, Green European Journal).

De flesta av oss vet inte säkert vilket läger vi tillhör, eller att vårt synsätt kan paketeras i en låda med prydlig etikett. Ett är säkert, det finns olika sätt att se på framtiden, och vi har en tendens att noggrant bevaka våra positioner. Vi kräver och avtvingas argument, förklaringar, försvar, och gärna källor på det. Polariseringen sprider sig genom alla samhällsskikt, över alla frågor.

Så många dörrar stängs, för att vi inte tänker riktigt lika. Det är synd. För vi är alla lika beroende av det jorden ger oss, och av varandras stöd och bekräftelse. Vi vill bli sedda och lyssnade på. Så tänk om vi skulle prova. Istället för att avfärda en idé hos någon vi möter (även på nätet), som fel eller orealistisk. Kunde vi öppna ögonen, se en människa som vill något. Detta något bottnar sannolikt i en längtan, som möjligen stelnat i en slentrianmässig jargong. Kanske kunde vi nyfiket lyssna på vad denne andre har att säga. Låta denne tala till punkt. Inte döma, utan bara stanna i lyssnandet. Vi kunde kanske också lyssna på vår egen reaktion, om den kommer ryggmärgsmässigt och om den verkligen är rättvis.

I alla möten kan vi hitta en gemensam grund. Om vi börjar där, och undviker avfärdandet, vad kan vi då uppnå? Om vi kan inspirera varandra, istället för att leta fel hos varandra. Då kanske vi till sist vågar släppa våra positioner. Då kanske helt nya vägar blir synliga.

Det är så här jag vill se på omställning. En undersökande förändringsprocess som lyssnar, men inte avkräver färdiga svar. Som vågar testa, och förstår att det krävs många försök, för visst kommer det bli fel ibland. Den som är öppen för förändring, men inte på bekostnad av andras liv och lust. Den som inte tävlar, men ändå kan uppnå storslagna mål. Den som tror på samskapande, att vi kan väldigt mycket, när många och olika bidrar. Den som vilar på tanken att de flesta av oss står på samma sida.

Pluralismen, en mångfald av idéer, sätt och kulturer, är vår enda räddning sades det i Filosofiska rummet om polarisering från den 1 november.

Luddigt, flummigt och banalt, kan någon tycka. Så även mitt självkritiska jag. Men då är det dags att börja träna. Finns det något i det här att bära med sig? Kanske något litet att lägga till i den mosaik av tankar och insikter som varje människa bär på. Får jag lov att dela med mig? Är du beredd att lyssna?

Och för att sammanfatta det hela och återkoppla till helheten, delar jag några ord av Charles Eisenstein, som säger det så vackert.

What we want is to move from a society of domination to one of participation, from conquest to co-creation, from extraction to regeneration, from harm to healing, and from separation to love. And we want to enact this transition in all our relations: ecological, economic, political, and personal. That is why we can say, “The revolution is love.”

Inspiration

Filosofiska rummet, 1 november 2020, Polariseringens näring och motgift
https://sverigesradio.se/avsnitt/1591667

Anders Schröder, 21 april 2020, Why Technology Divides the Green Movement
Why Technology Divides the Green Movement

Charles Eisenstein, januari 2020, Extinction and the Revolution of Love
https://charleseisenstein.org/essays/extinction-and-the-revolution-of-love/?fbclid=IwAR3asVEso-BCUBjxqNCco88mR9irOT7DAxbCSBy_gB8cee_Y_vsLsSQDVEA

Charles Eisenstein, november 2016, This is How War Begins
https://charleseisenstein.org/essays/this-is-how-war-begins/

Mattias Olsson, Porträtt av den andre
https://www.svtplay.se/video/26346910/portratt-av-den-andre

Bilden är tagen på en utställning på Göteborgs naturhistoriska museum, 2017. Foto: Marie Svärd

Att bo i Lysekil innebär just nu att leva mitt i ett avgörande vägskäl. Sidorna för eller emot Preems utbyggnad talar med samma övertygelse, men har vitt skilda bilder av hur vi bäst värnar människor och miljö. Klart är att oljan har gjort något med vår syn.

Det är uppenbart att en stor utbyggnad av den fossila verksamheten på Sveriges största oljeraffinaderi skulle sätta tonen för hur vi tar oss an klimatarbetet i framtiden. I Lysekil tycker många att valet är självklart, en utbyggnad skulle gynna både bygden och miljön. Tar vi oss till de marina forskningsstationerna eller utanför Lysekil, ser bilden annorlunda ut. Andelen skeptiker ökar dramatiskt, och miljöaktivister från hela landet kommer till den lilla staden på västkusten. Det är märkligt och svårt att stå mitt i detta och förstå vad som är rätt, att förbli opåverkad av oljans närhet. Både för mig som invånare, och inte minst för de politiker som har på sitt bord att avgöra Lysekils framtid, tillika ambitionsnivån i Sveriges fortsatta klimatarbete.

Det är förvånande hur lite av debatten som handlar om de psykologiska aspekterna. Vad som är viktigt i våra liv, och hur vi påverkas av olika beslut. Vi kan kasta siffror på varandra och värdera tekniska lösningar, men problemets kärna ligger i hur vi lever våra liv. Just nu gör vi det på bekostnad av andra och framtida generationer. Går vi in i krisen med öppna ögon måste vi vara beredda att omvärdera allt vi tidigare tagit för givet, och det är förmodligen nödvändigt. Det är först när vi erkänner allvaret vi kan hitta rätt väg framåt.

Klimatforskarna påminner om hur lite tid vi har på oss, ofta med farligt branta kurvor som stöd. Parisavtalet är idag den tydligaste vägledningen vi har för att bryta den negativa trenden och vår enda chans att minimera skadorna. Arbetet kräver enorma ansträngningar och att vi förmår att tänka i nya banor. Om vi i Sverige har insikten, kunskapen och resurserna, borde vi då inte göra allt vi kan för att nå avtalets mål?

Om inte ens vi kan, vem ska då?

För om inte ens vi, som har de bästa av förutsättningar, kan motstå ett ja till utökad fossil verksamhet, vad kan vi då begära av andra? Vad sänder det för signaler till omvärlden när det moderna och miljömedvetna Sverige backar från Parisavtalet? Om land efter land med olika ursäkter bangar? För det är ju inget annat än ursäkter, i relation till avtalet.

Om vi i Sverige och Lysekil säger ja till utbyggnaden väljer vi en väg som säger att det måste få ta tid, att vi måste värna oljejobben, att vi först måste bygga ekonomiskt underlag, och att vi ändå kommer vara beroende av fossila bränslen ett bra tag till. Vi blundar hårt och fortsätter på spåret som leder oss allt djupare in i krisen, med ursäkten att det är lite mindre dåligt än om någon annan gör det. Och så där kan ju resonemanget fortsätta i all evighet, överallt. Status quo är ett faktum. Möjligen med en långsam ökning av fossilfria alternativ, men dessa har i alla fall inte hittills fått den globala utsläppskurvan för koldioxid att vända. Det räcker inte att ta fram miljövänlig teknik, om vi inte samtidigt tar bort den dåliga.

Läget är faktiskt så allvarligt att alla som ser ett handlingsutrymme måste ta chansen, och agera nu. Det gäller både länder, företag och vanliga medborgare.

Vi i Sverige måste alltså ta vårt ansvar, precis som människor och nationer över hela världen. Detta går inte att bortförklara. Och genom att tydligt ta ställning öppnar vi möjligheten för andra att gå efter. För det är så det funkar. Och läget är faktiskt så allvarligt att alla som ser ett handlingsutrymme måste ta chansen, och agera nu. Det gäller både länder, företag och vanliga medborgare.

Närhetsprincipen

Jag vet att de som jobbar på Preem är bra människor, med massor av värdefull kunskap. Därför gör det extra ont att se hur blint Lysekil går framåt i denna kris. Hur många fördröjande beslut som fattas med goda avsikter. Hur lätt det är att fastna i sin egen branschkunskap, och de lokala motiven. Det spelar ingen roll hur många nya jobb som skapas eller hur världsbäst processerna på Preem är, då vi med den forskning som finns tillgänglig vet att alla måste göra mycket mer för att vi ska ha en chans att nå Parisavtalet. Alltså detsamma som att ge våra barn en dräglig framtid.

Alla inkluderar dig och mig

Vi som använder Preems produkter (typ alla i hela Sverige) kommer inte heller undan, utan måste kicka igång kreativiteten och ställa om våra liv. Vi måste avstå onödiga resor och prylar, vi måste byta drivmedel, ändra våra resvanor, färdmedel, och framför allt inse att den rörlighet vi ägnat oss åt de senaste årtiondena inte är rimlig.

Var och en av oss kan också hjälpa till att förflytta fokus, se nya möjligheter. Vi människor är vanedjur och många har svårt att byta perspektiv, lämna gamla hjulspår. Därför behöver vi hjälpas åt. Vi måste lyfta blicken och påminna varandra om att i första hand värna vårt gemensamma livsrum.

Jag har skrivit denna text delvis för att övertyga mig själv om det självklara. Jag ville sätta på pränt det jag i grunden vet, men som i denna tid och på denna plats riskerar att dribblas bort. Jag ville testa min syn helt enkelt, och låta den vara oberoende av olja.

Vi måste sluta och vi måste börja

Slutsats: vi måste sluta använda fossila bränslen. Så enkelt och så svårt är det, och det har sagts tusentals gånger. Vi måste gnugga ögonen fria från sot och göra rätt. Vi måste vända oss till varandra och nära de goda initiativen, inte låta storföretagen ensamma driva utvecklingen.

Det glädjande är att tiden verkar vara mogen. Nya, nyktra tankar och idéer bubblar fram på gator och kring mötesbord. På många håll, både i Sverige och i världen, går utvecklingen mot hållbara, människovänliga lösningar i en rasande fart. Modiga och kloka beslut ger ringar på vattnet, och en nyväckt framtidstro. Även Preem kan givetvis bidra, men måste då presentera en mycket mer radikal plan och vässa sin roll i omställningen.

Vi skulle kunna få ett Lysekil som blomstrar, med en mångfald av nya och förnybara verksamheter. Verksamheter som dessutom är hållbara över tid, som engagerar och skapar mening. Läget vid havet ger oss unika möjligheter. Vi borde värna, skydda och ta vara på allt det som är vackert, levande och livgivande.

Marie Svärd, obunden Lysekilsbo

https://www.dn.se/insandare/sluta-att-anvanda-fossila-branslen/

Skrevs i februari 2020. Jag tror vi måste börja tänka större och djupare kring miljö- och klimatkrisen. Inte bara fixa finishen, försöka dämpa symptomen. Tänk om den där checklistan med grejer var och en kan göra är just ett utanpåverk, som inte kommer åt grundproblemet? Tänk om vi har börjat i fel ände? Jag tror det är ett helt nytt förhållningssätt som behövs, och föreslår att vi skriver om listan.

Den vanliga listan:

• Sopsortera! (vanligaste grundtipset, ses som någon slags lägstanivå på engagemang).
• Ät mindre kött.
• Välj tåget framför flyget.
• Minska ditt bilåkande, och samåk!
• Köp second hand.
• Välj bort onödiga förpackningar.
• Köp kravmärkt mat.
• Konsumera mindre.

Den alternativa listan:

• Sätt dig ner, andas. Ge dig själv utrymme för reflektion.
• Se det bästa i din nästa. Vi är många som famlar och försöker, alla med sina styrkor och svagheter. Tillåt dig se det som vill väl, i dig själv och andra. Du är inte ensam.
• Se dig själv som en del av livets väv, där allt hänger ihop. Du är inte ensam.
• Fundera över hur ditt liv ser ut. Är du nöjd, mår du bra?
• Försök att se en frisk och sund framtid i ditt inre. Hur ser den ut?
• Hur skulle du kunna och vilja bidra till att nå denna framtid?
• Vad skulle du göra om du helt slapp tänka på inkomst/pengar? Som gav en känsla av mening?
• Träna dig i tacksamhet. Lägg fokus på det som är gott, som leder oss i rätt riktning. Det kan låta banalt, men har visat sig vara en kraftfull övning.
• Känn vördnad för maten du äter. Den är en tydlig länk till det makalösa skafferi som jorden bjuder in oss att dela.
• Gå ut och upplev naturen, med alla sinnen. Om så vid närmsta träd. Lyssna efter fåglarnas sång, se allt det som spirar och rör sig varhelst det finns lite klorofyll. Allt detta myllrande liv, som vi ofta glömmer att se.
• Låt insikten landa, vi människor är bara en av pusselbitarna. Men pusslet som helhet är så mycket smartare än vi, ensamma.
• Fundera över vad som händer när människan slutar se sig själv som härskande över naturen. Och istället börjar erkänna och värna allt liv som oförtröttligt återuppstår i ett oändligt, obönhörligt kretslopp.
• Prata med andra om dina tankar.

Det är inget fel på den första listan, men för att kunna navigera och känna vad som egentligen är viktigt och rätt, tror jag att det behövs betydligt mer av det som finns i den andra. Då kommer grejerna i den vanliga listan naturligt. Jag tror att vi behöver bli mindre ängsliga och mer grundade i vårt förhållningssätt till den stora omställningen.

Skrevs i februari 2020. Det talas om sidonyttor av klimatåtgärder. Att det som anses kosta i klimatarbetet ger vinster på andra håll, som ofta förbises. Bättre luftkvalitet av minskade utsläpp, bättre hälsa av mer vegetabilisk kost, till exempel. Men tänk så många andra, ”mjuka”, vinster vi kan få av att börja ifrågasätta det gränslösa, slösaktiga liv vi lever idag. Tänk om vi kunde hitta tillbaks till livets kärnvärden, och till det sammanhang där vi alla hör hemma.

Det är så lite vi behöver, egentligen. Det är först när allt ställs på sin spets som vi förstår detta. Eller möjligen förstår de som inte kunnat välja, att inte mycket krävs för att upprätthålla liv. Det vi alla vill ha, utöver näring och skydd, är stimulans, gemenskap och en känsla av mening. Det är universellt och tidlöst, men ändå så oerhört svårfångat. Människan är fortfarande en väldigt primitiv varelse, men som numer omger sig med väldigt avancerade apparater och processer.

Vår strävan efter ett bättre liv har fyllt tillvaron med bekvämligheter och valmöjligheter. Frihet, om vi så vill. Frihet att uppfylla varje önskan, varje infall. Det har lett till att den moderna människan är helt omringad av prylar, saker, hus, bilar, båtar, heltidsarbete. Rinnande vatten är ju oerhört bekvämt, att kunna transportera sig i skydd från väder och vind likaså. Tak över huvudet är inte heller dumt. Men eftersom det aldrig verkar ta stopp har något brustit i vår egen gränssättning. Det finns inget som säger att ”det räcker nu”. Så vi omger oss av oändligt många saker, som vi egentligen inte behöver. Massor av tid går åt till att leta efter sakerna, flytta runt dem, hitta lämplig förvaring. Det är så jobbigt att vi ofta måste be någon annan komma och hjälpa oss att hålla ordning, städa runt våra liv. Bostäderna är stora, främst för att rymma, inte oss, utan alla våra saker. Var det verkligen så vi ville ha det? Kan sakerna hjälpa oss att hitta gemenskap och mening? Nej, det verkar som att de istället äter upp vår tid, vårt livsutrymme och ofta även förmågan att prioritera mänsklig samvaro. Jag hinner inte, jag måste… Fri?

Ett annat perspektiv

Ibland låtsas jag att jag är en liten satellit, som ser människans ihärdiga strävan uppifrån. Och det är en ganska sorlig syn. Det är en väldig fart på dem där nere, de går snabbt, alltid på väg. Ett myller av bilar åker hit och dit. Stora fartyg transporterar miljontals containrar med mat och prylar över haven. Inplastat vatten, omogna frukter, en liten plastsak att kränga ihop med hamburgare. Flygplan trafikerar himlen så att den blir alldeles vitstrimmig. Till vilken nytta? Vad av allt detta bidrar till att uppfylla våra grundläggande behov, ger oss gemenskap och en känsla av mening? Är det inte istället så att alla dessa göromål hindrar oss att se? De är i vägen för vår inre kompass, som borde säga åt oss att stanna upp. Men vi har ju så mycket att stå i, så mycket att uträtta, så mycket att ta ställning till hela dagarna. Heinz eller Felix? Netflix eller HBO? Mallorca eller Vietnam? Mycket ska hinnas med vid sidan om de ca 10 timmar som spenderas på jobbet. Jobbet som ofta är abstrakt, skärmbundet, och fyllt av möten som inte riktigt leder någonvart.

(Okej, jag är fullt medveten om att detta resonemang är cyniskt och generaliserande. Men jag är ju själv i högsta grad delaktig).

Att hålla igång denna enorma apparat, som intagit stora delar av vår gröna planet, det kostar på. Vi vet inte varför vi gör det, men vi är oerhört strävsamma. Vi stressar för att hinna.

Det är detta jag ser. Alla våra oerhört viktiga göromål tär och äter av vår grönblå planet. De är destruktiva inte bara för människan själv, utan för så mycket annat liv. Hur många miljoner myllrande kvadratkilometer har inte utplånats för att ge utrymme åt oss och våra göromål? Men det är synen av att vi plågar oss själva, drunknar i vårt eget överflöd, utan att förstå varför, som är starkast. Det är så sorgligt, så fåfängt, så feltänkt. Vi vill så mycket, men har ingen karta. Vet inte vart vi är på väg. Var är målet, när är vi framme? När kan vi äntligen få pusta ut?

Jodå, det är fint att vi med vår uppfinningsrikedom sett till att vi kan hålla oss med rent vatten, har maskiner som gör de tyngsta jobben och att vi fläckvis lyckats skapa demokrati. Det är bra. Men så oerhört mycket av vår energi har gått åt till att bygga in oss i en återvändsgränd. Några bygger effektivt upp betongväggen, medan andra kör höghastighetsfordonet som är på väg rakt in i den. Vi jobbar febrilt på flera håll, men vi hinner inte fundera över vad vi håller på med, hur det hela hänger ihop, vad summan av muren och fordonet blir när avståndet minskat till noll.

Därför tror jag att vi har allt att vinna i den goda kamp vi påbörjat, där det som ska räddas sägs vara klimatet. Vi har rubbat klimatet, hela vår livsmiljö, och måste rätta till det. Men det är förstås oss själva vi räddar, om vi börjar syna vår livsstil i sömmarna. Saktar ner, tänker efter, börjar om och skapar något nytt tillsammans.

Människan är kapabel till mycket, men behöver dämpa den primitiva hjärnans instinktiva girighet. Hjärnan behöver istället tränas i att väga och känna vad som är tillräckligt, vad som är rättvist och som spiller över till alla jordens invånare. Att inte bara ta, utan också att ge tillbaka. Sådana övningar kräver helt andra kopplingar i vårt intellekt, än de som kan skapa avancerade uppfinningar och lösa komplex materiell logistik. Kanske krävs ett mer feminint förhållningsätt, ett mer mänskligt förhållningssätt, ett mer naturligt sätt att vara människa. Tänk att det ska vara så svårt, att bara vara människa.  

Mycket är sagt om tiden vi lever i nu. Det är komplext, och det är lätt att bli trött. Men det går inte att komma ifrån att detta virus öppnat upp för helt nya sätt att tänka. När allt ställs på undantag föds nya idéer, samtal och vanor. Inget är längre självklart, men allt är möjligt.

När förutsättningarna förändras så dramatiskt kommer en lösningsorienterad uppfinningsrikedom fram i ljuset. Det finns förstås rädsla, oro och insikter om sköra och bristande system och skyddsnät, men ändå.

Vattnet i Venedig blir renare, luften över världens storstäder går att andas igen, flygplanen står på marken, samtalen har styrt över till alltmer mänskliga frågor. Hur skyddar vi oss? Vad är viktigast nu? Hur mår du? Hur mår samhället i stort? Vad kan vi göra annorlunda och bättre? Hur hittar vi mening i det lilla? Allt detta är en gåva till mänskligheten, för det är frågor vi glömt ställa på väldigt länge. Vi blir också påminda om att allt hänger ihop, att vi alla är sammanlänkade med varandra, och med jorden vi lever på.