By Det har gått en tid. Jag har tänkt på omställning, läst, begrundat, skrivit. Börjat leta efter en gård, tänkt lite till, pratat med andra, och till sist funnit ett spår som verkar leda framåt. Och som samtidigt uppfyller så mycket av det jag drömmer om.
Jag vill bli en aktiv del av omställningen, som praktiker. Jag vill röra mig från datorn och inomhuset till den levande miljö som finns överallt omkring oss, där ute. Jag vill återvända till jorden. Det mest grundläggande vi har, som är början och slutet för allt liv. Nej, jag vill inte dö, tvärtom. Jag vill delta bättre i själva livet! Det är också en resa tillbaka till mina egna rötter. Fast med nya lärdomar kan jag närma mig jorden på ett annat sätt. Jag behöver inte ta på mig samma gamla trätofflor som farmor hade.
Jag har upptäckt att det finns något som heter regenerativt jordbruk. Och det är mycket vackrare än det låter. Det handlar om att behandla jorden på ett sätt som gör att den blir friskare, mer motståndskraftig och binder mycket mer kol än den gjorde när du började. Framför allt handlar det om mångfald, att släppa fram fler arter. Och att inte plöja sönder jorden, utan låta rötterna leta sig långt ner, och transportera solenergi och näring ner i marken. Bilda mull och binda kol. Paradoxalt nog handlar det om att ta ett steg tillbaka och låta naturen själv vara den viktigaste spelaren. Detta kan göras överallt. När en mycket stor del av jordens yta redan är belagd med asfalt, betong, hus och andra av människan skapade konstruktioner, gäller det att ta vara på det som finns kvar av potentiellt grönt.
Jag har också förstått att vi har god hjälp av betande djur, som kor och får. Från att ha trott att det är bra att tänka bort både mjölk och kött, har jag långsamt börjat få upp ögonen för en annan väg. Vi har nästan helt gått över till havremjölk i vår familj, men när jag lyssnar på den regenerativa jordbrukaren och betesbonden Jörgen Andersson i Jämtland (i hans fantastiska sammanställning ”Hela bilden på 21 minuter” på Youtube, länk nedan) inser jag att det kan vara lite feltänkt. Åtminstone bör jag göra havremjölken själv. Havren kommer sannolikt från någon ensartad odlingsmetod, och bonden får dessutom bara en procent av priset på havremjölken. Mellanhanden, som blandar in 90 procent vatten, får 99 procent av intäkterna. Dyrt vatten kan en tycka. Miljön får givetvis också betala en rejäl slant, i den gängse valutan utarmning av ekosystem.
Mycket handlar om rötter, säger Jörgen. Och jag kan inte låta bli att tänka ett varv extra på detta. Vi har missbrukat matjorden och slitit upp naturen och oss själva med rötterna. Vi har tappat kontakten med jorden och matens ursprung. Några få bönder ägnar sig åt att odla ettåriga grödor i monokulturer, något vi idag vet utarmar på så många sätt, och bidrar till skyhöga utsläpp av koldioxid och näring. Oftast används grödorna sedan som onaturligt djurfoder eller till lågvärdiga matvaror, ”livsmedelsliknande produkter för människor”, som Jörgen säger. Väldigt grunda rötter där.
För att återskapa och vitalisera jorden och våra ekosystem behöver vi befria betesdjuren från betongen (återigen ett genialiskt uttryck från Jörgen). De har en funktion att fylla i naturen och bör varken stängas in eller matas med annat än gräs. Givet att de får både skydd och mat året om förstås, men det behöver inte ske på det sätt som det ofta görs idag. I enorma stallar, och atmosfärsbelastande transporter för att försörja dem med mat och forsla bort gödsel. Varför lägga så mycket energi på att ta maten till djuren, när de själva kan gå ut och hämta den, och samtidigt bygga mångfald och hälsosamma jordar?
Att jobba med jordvitalisering som tillåter mer växtlighet och möjlighet till fotosyntes är också det mest effektiva vi kan göra för att hejda klimatförändringarna. Jag vill bli en av dem som hjälper till, och banar väg för detta. Att jag då också får vara ute i naturen och umgås med djur, är en välsignad bonus. Jag är inte där än, men jag längtar! Att bli regenerativ småbrukare känns dessutom som ett väldigt konkret, konstruktivt och framåtblickande sätt att jobba med aktiv omställning.
Jörgen pratar i slutet av presentationen om individens ansvar, lokalekonomi och att välja rätt väg trots osäkerhet och komplexitet, och det tänkte jag skriva mer om en annan gång. Börja med att lyssna på Jörgen, som säger det nästan till fulländning klart och tydligt.
Jag avslutar med ännu en visdom från, ja ni vet vem: Det svåraste är inte allt det nya som vi behöver lära oss. Det svåra är alla gamla ”kunskaper” som vi behöver lära oss av med. Uppmuntrande för en som är förändringssugen, har mycket vilja och hyfsat lätt att lära, men egentligen inte kan nåt om jordbruk.
Hela bilden på 21 minuter, Jörgen Andersson: https://www.youtube.com/watch?v=zn2OVHk_Gq8
Några andra filmtips, som handlar om att bruka/missbruka jorden:
Sista skörden, Svt: https://www.svtplay.se/video/13357996/sista-skorden
Kiss the ground, Netflix
Into the soil, Campfire Stories: https://campfire-stories.org/into-the-soil/
Därför är det fel att kalla alla kossor för klimatbovar, dn: https://www.dn.se/kultur/eva-lotta-hulten-darfor-ar-det-fel-att-kalla-alla-kossor-for-klimatbovar/
No comments yet.