Vi står på samma sida

By  

Det är tungt att gång på gång ge upp, för att andra inte förstår eller tycker annorlunda. Det är tungt att det är så otydligt, vad vi borde göra för att lösa våra olika kriser. Däremot är det lätt att backa en aning, och lyssna på vad andra har att säga. Och att vara öppen för allt det vi har gemensamt, i vår strävan efter att leva ett gott liv.

På nätet, och även i fysiska möten, pågår en ständig debatt om vem som har rätt recept i klimatfrågan. Ska det vara svenskt naturbeteskött eller importerade baljväxter? Elbilar, biobränslen eller rent av vätgas, som driver oss framåt? Har vi ens rätt till vår bil? Och hur många barn tillåter moralen och miljön att vi skaffar? Den som driver en viss linje, kan lätt hänvisa till fakta och vetenskap. Men då det finns så oändligt många rätt, hur ska den enskilda människan kunna ta ett enda steg utan att trampa fel?

Det finns också en debatt kring olika falanger i miljöarbetet. Många skulle nog, utan att veta om det, sälla sig till ekomodernisterna. De som vill se en fortsatt globaliserad värld, präglad av individualism, rationalism och teknikoptimism. Energieffektiva städer och fokus på det vi behöver mer av. Lite som nu, fast bättre. Som motpol finns djupekologerna, som ser det goda livet i lokala lösningar och ett omvärderande av relationen till ”Moder jord”. Här finns en större skepsis till tekniska lösningar, och en grundsyn på vårt högenergisamhälle som ohållbart. Fokus ligger på att göra mindre. Använda mindre energi och resurser, komma närmare naturen och ”trippa lättare på jorden” (fritt efter Anders Schröder, Green European Journal).

De flesta av oss vet inte säkert vilket läger vi tillhör, eller att vårt synsätt kan paketeras i en låda med prydlig etikett. Ett är säkert, det finns olika sätt att se på framtiden, och vi har en tendens att noggrant bevaka våra positioner. Vi kräver och avtvingas argument, förklaringar, försvar, och gärna källor på det. Polariseringen sprider sig genom alla samhällsskikt, över alla frågor.

Så många dörrar stängs, för att vi inte tänker riktigt lika. Det är synd. För vi är alla lika beroende av det jorden ger oss, och av varandras stöd och bekräftelse. Vi vill bli sedda och lyssnade på. Så tänk om vi skulle prova. Istället för att avfärda en idé hos någon vi möter (även på nätet), som fel eller orealistisk. Kunde vi öppna ögonen, se en människa som vill något. Detta något bottnar sannolikt i en längtan, som möjligen stelnat i en slentrianmässig jargong. Kanske kunde vi nyfiket lyssna på vad denne andre har att säga. Låta denne tala till punkt. Inte döma, utan bara stanna i lyssnandet. Vi kunde kanske också lyssna på vår egen reaktion, om den kommer ryggmärgsmässigt och om den verkligen är rättvis.

I alla möten kan vi hitta en gemensam grund. Om vi börjar där, och undviker avfärdandet, vad kan vi då uppnå? Om vi kan inspirera varandra, istället för att leta fel hos varandra. Då kanske vi till sist vågar släppa våra positioner. Då kanske helt nya vägar blir synliga.

Det är så här jag vill se på omställning. En undersökande förändringsprocess som lyssnar, men inte avkräver färdiga svar. Som vågar testa, och förstår att det krävs många försök, för visst kommer det bli fel ibland. Den som är öppen för förändring, men inte på bekostnad av andras liv och lust. Den som inte tävlar, men ändå kan uppnå storslagna mål. Den som tror på samskapande, att vi kan väldigt mycket, när många och olika bidrar. Den som vilar på tanken att de flesta av oss står på samma sida.

Pluralismen, en mångfald av idéer, sätt och kulturer, är vår enda räddning sades det i Filosofiska rummet om polarisering från den 1 november.

Luddigt, flummigt och banalt, kan någon tycka. Så även mitt självkritiska jag. Men då är det dags att börja träna. Finns det något i det här att bära med sig? Kanske något litet att lägga till i den mosaik av tankar och insikter som varje människa bär på. Får jag lov att dela med mig? Är du beredd att lyssna?

Och för att sammanfatta det hela och återkoppla till helheten, delar jag några ord av Charles Eisenstein, som säger det så vackert.

What we want is to move from a society of domination to one of participation, from conquest to co-creation, from extraction to regeneration, from harm to healing, and from separation to love. And we want to enact this transition in all our relations: ecological, economic, political, and personal. That is why we can say, “The revolution is love.”

Inspiration

Filosofiska rummet, 1 november 2020, Polariseringens näring och motgift
https://sverigesradio.se/avsnitt/1591667

Anders Schröder, 21 april 2020, Why Technology Divides the Green Movement
Why Technology Divides the Green Movement

Charles Eisenstein, januari 2020, Extinction and the Revolution of Love
https://charleseisenstein.org/essays/extinction-and-the-revolution-of-love/?fbclid=IwAR3asVEso-BCUBjxqNCco88mR9irOT7DAxbCSBy_gB8cee_Y_vsLsSQDVEA

Charles Eisenstein, november 2016, This is How War Begins
https://charleseisenstein.org/essays/this-is-how-war-begins/

Mattias Olsson, Porträtt av den andre
https://www.svtplay.se/video/26346910/portratt-av-den-andre

Bilden är tagen på en utställning på Göteborgs naturhistoriska museum, 2017. Foto: Marie Svärd

Comments are closed.

No comments yet.

× Close