Vi har allt att vinna

Skrevs i februari 2020. Det talas om sidonyttor av klimatåtgärder. Att det som anses kosta i klimatarbetet ger vinster på andra håll, som ofta förbises. Bättre luftkvalitet av minskade utsläpp, bättre hälsa av mer vegetabilisk kost, till exempel. Men tänk så många andra, ”mjuka”, vinster vi kan få av att börja ifrågasätta det gränslösa, slösaktiga liv vi lever idag. Tänk om vi kunde hitta tillbaks till livets kärnvärden, och till det sammanhang där vi alla hör hemma.

Det är så lite vi behöver, egentligen. Det är först när allt ställs på sin spets som vi förstår detta. Eller möjligen förstår de som inte kunnat välja, att inte mycket krävs för att upprätthålla liv. Det vi alla vill ha, utöver näring och skydd, är stimulans, gemenskap och en känsla av mening. Det är universellt och tidlöst, men ändå så oerhört svårfångat. Människan är fortfarande en väldigt primitiv varelse, men som numer omger sig med väldigt avancerade apparater och processer.

Vår strävan efter ett bättre liv har fyllt tillvaron med bekvämligheter och valmöjligheter. Frihet, om vi så vill. Frihet att uppfylla varje önskan, varje infall. Det har lett till att den moderna människan är helt omringad av prylar, saker, hus, bilar, båtar, heltidsarbete. Rinnande vatten är ju oerhört bekvämt, att kunna transportera sig i skydd från väder och vind likaså. Tak över huvudet är inte heller dumt. Men eftersom det aldrig verkar ta stopp har något brustit i vår egen gränssättning. Det finns inget som säger att ”det räcker nu”. Så vi omger oss av oändligt många saker, som vi egentligen inte behöver. Massor av tid går åt till att leta efter sakerna, flytta runt dem, hitta lämplig förvaring. Det är så jobbigt att vi ofta måste be någon annan komma och hjälpa oss att hålla ordning, städa runt våra liv. Bostäderna är stora, främst för att rymma, inte oss, utan alla våra saker. Var det verkligen så vi ville ha det? Kan sakerna hjälpa oss att hitta gemenskap och mening? Nej, det verkar som att de istället äter upp vår tid, vårt livsutrymme och ofta även förmågan att prioritera mänsklig samvaro. Jag hinner inte, jag måste… Fri?

Ett annat perspektiv

Ibland låtsas jag att jag är en liten satellit, som ser människans ihärdiga strävan uppifrån. Och det är en ganska sorlig syn. Det är en väldig fart på dem där nere, de går snabbt, alltid på väg. Ett myller av bilar åker hit och dit. Stora fartyg transporterar miljontals containrar med mat och prylar över haven. Inplastat vatten, omogna frukter, en liten plastsak att kränga ihop med hamburgare. Flygplan trafikerar himlen så att den blir alldeles vitstrimmig. Till vilken nytta? Vad av allt detta bidrar till att uppfylla våra grundläggande behov, ger oss gemenskap och en känsla av mening? Är det inte istället så att alla dessa göromål hindrar oss att se? De är i vägen för vår inre kompass, som borde säga åt oss att stanna upp. Men vi har ju så mycket att stå i, så mycket att uträtta, så mycket att ta ställning till hela dagarna. Heinz eller Felix? Netflix eller HBO? Mallorca eller Vietnam? Mycket ska hinnas med vid sidan om de ca 10 timmar som spenderas på jobbet. Jobbet som ofta är abstrakt, skärmbundet, och fyllt av möten som inte riktigt leder någonvart.

(Okej, jag är fullt medveten om att detta resonemang är cyniskt och generaliserande. Men jag är ju själv i högsta grad delaktig).

Att hålla igång denna enorma apparat, som intagit stora delar av vår gröna planet, det kostar på. Vi vet inte varför vi gör det, men vi är oerhört strävsamma. Vi stressar för att hinna.

Det är detta jag ser. Alla våra oerhört viktiga göromål tär och äter av vår grönblå planet. De är destruktiva inte bara för människan själv, utan för så mycket annat liv. Hur många miljoner myllrande kvadratkilometer har inte utplånats för att ge utrymme åt oss och våra göromål? Men det är synen av att vi plågar oss själva, drunknar i vårt eget överflöd, utan att förstå varför, som är starkast. Det är så sorgligt, så fåfängt, så feltänkt. Vi vill så mycket, men har ingen karta. Vet inte vart vi är på väg. Var är målet, när är vi framme? När kan vi äntligen få pusta ut?

Jodå, det är fint att vi med vår uppfinningsrikedom sett till att vi kan hålla oss med rent vatten, har maskiner som gör de tyngsta jobben och att vi fläckvis lyckats skapa demokrati. Det är bra. Men så oerhört mycket av vår energi har gått åt till att bygga in oss i en återvändsgränd. Några bygger effektivt upp betongväggen, medan andra kör höghastighetsfordonet som är på väg rakt in i den. Vi jobbar febrilt på flera håll, men vi hinner inte fundera över vad vi håller på med, hur det hela hänger ihop, vad summan av muren och fordonet blir när avståndet minskat till noll.

Därför tror jag att vi har allt att vinna i den goda kamp vi påbörjat, där det som ska räddas sägs vara klimatet. Vi har rubbat klimatet, hela vår livsmiljö, och måste rätta till det. Men det är förstås oss själva vi räddar, om vi börjar syna vår livsstil i sömmarna. Saktar ner, tänker efter, börjar om och skapar något nytt tillsammans.

Människan är kapabel till mycket, men behöver dämpa den primitiva hjärnans instinktiva girighet. Hjärnan behöver istället tränas i att väga och känna vad som är tillräckligt, vad som är rättvist och som spiller över till alla jordens invånare. Att inte bara ta, utan också att ge tillbaka. Sådana övningar kräver helt andra kopplingar i vårt intellekt, än de som kan skapa avancerade uppfinningar och lösa komplex materiell logistik. Kanske krävs ett mer feminint förhållningsätt, ett mer mänskligt förhållningssätt, ett mer naturligt sätt att vara människa. Tänk att det ska vara så svårt, att bara vara människa.