By Skrevs i januari 2020. Det är som om människan i sin utveckling fastnat mitt i ett andetag. Vi har all kunskap vi behöver, och mer därtill. Vi vet ungefär vad som krävs av oss. Men vi håller andan, lever våra liv som vanligt. Och utsläppen fortsätter att öka. Varför har vi fastnat där, i glappet mellan kunskap och handling? Hur kan vi gå från handlingsförlamning mot lustfyllt förändring? Vad är det som krävs för att nytt syre ska sprida sig i blodomloppet?
Under de senaste åren har krisen människan skapat åt sig själv blivit allmänt erkänd. Den är inte bara en angelägenhet för några få. Miljömedvetenheten är utbredd och helt normal. Forskningen är mer än övertygande, bevis på bevis läggs fram. Situationens allvar är ett faktum, inget man kan välja att ”inte tro på”. Miljö- och klimatkrisen är precis lika påtaglig och pågående, oavsett vad vi människor tänker om den. Den bryr sig liksom inte. Men om vi bryr oss om vårt eget livsrum, och vår egen framtid, bör VI bry oss. Inte minst för att vi är krisens upphovsmän, och tillika krisens möjliga lösning.
Den viktiga känslan
Så, vi behöver inte ifrågasätta fakta och forskning. Den finns där, kan övertyga oss om och om igen, ifall vi behöver påminnelser och stöd. Men, för att komma vidare behövs något annat, något mer. Vi behöver ta in och känna krisen, på riktigt. Erkänna smärtan, se nya möjligheter. Många säger att känslor inte ska blandas in i klimatdebatten, och det kan vara sant och sunt, på ett sätt. Vi ska inte gissa när det finns fakta och forskning. Men för att hitta och framför allt för att förverkliga lösningarna behöver hela mänskligheten landa i detta (framför allt vi i västvärlden): vi lever våra liv på ett helt ohållbart sätt. Vi behöver tänka om, göra radikalt annorlunda. Vi måste skruva om i våra hjärnor. För vi har, ofta ofrivilligt, fastnat i bekvämlighetens djupa hjulspår, där de flesta inte ens mår särskilt bra.
Jag tror att många liksom jag ibland drabbas av ett hårt knytnävsslag av insikt. Den liksom knockar en. I den stunden kommer ofta känslor av sorg och maktlöshet. Men ofta kommer också en impuls att vilja göra bättre. Att vilja vara med och förändra. Inte bara lägga skulden på andra, på systemet, utan faktiskt vara en del av lösningen. Varje gång det händer får jag en förnimmelse av mening och ett möjligt, nytt sammanhang.
Men sedan dras jag tillbaka till livet här och nu. I det pågående livet är vi alltid på väg, vi har vår inslagna bana, där finns inte plats för dessa känslor. Där finns inte tid att fånga och följa impulsen. Att göra annorlunda, att låta känslan ta plats på riktigt och bli en del av livet, är så enormt svårt. Kan det vara där problemet ligger? Vi har lösningarna, till och med insikten, men vi har inte en tillräckligt stark känsla. Den som på allvar behöver slå rot och leda oss framåt, mot en skönare värld. Jag vill med detta påbörja en upptäcktsfärd, för att hitta instrumenten, argumenten och övertygelsen som får mig att lyfta från den bekväma, stoppade stol jag sitter så tungt på. Som ger mig ny, frisk luft i lungorna.
No comments yet.